Historik

"GUD FADER PÅ HIMMMELSBÅGEN"
Den som kommer till Nacka Strand med båt välkomnas av den monumentala skulpturen "Gud Fader på Himmelsbågen". På en 18 m hög båge står Gud i all sin nakenhet och sätter ut stjärnor på himlen och vid bågens bas står en ängel som antas kasta upp stjärnor till Gud. Halva bågen utgörs av en vattenstråle som strömmar ner i Saltsjön. Skulpturen invigdes i september 1995 och är i full skala utförd av den amerikanske skulptören Marshall Fredericks (f. 1908). Den har dock sitt ursprung i en skiss daterad 1946 av Carl Milles (1875-1955). Hans avsikt var att skapa en fredsskulptur med en tänkt placering utanför Förenta Nationernas högkvarter på Manhattan i New York. Den kom dock aldrig till utförande i full skala. En tre meter hög förstudie finns på Millesgården och utifrån denna har skulpturen i Nacka Strand utarbetats och förstorats. Marshall Fredericks var under många år Carl Milles assistent vilket var av stort konstnärligt värde vid fullföljandet av detta unika skulpturprojekt bekostat av AP-fonden 1-3:e fondstyrelsen.

Hyllning till FN
År 1946, då Förenta Nationerna hade konstituerats och ett högkvarter planerades att byggas på Manhattan i New York, satt Carl Milles på Hotel Plaza i New York och gjorde en skiss på hotellets brevpapper. Skulpturen på skissen gav han namnet "The Rainbow. Lord placing new stars on heaven". Titel och mått på skulpturen kom att variera på de skisser Milles gjorde fram till år 1950 då han erbjöd skulpturen till FN. Tanken var att den skulle placeras i parken utanför FN-byggnaden så att den väldiga vattenstrålen skulle komma att landa i East River. Skulpturen var menad som en fredssymbol och som en hyllning till bildandet av FN.

Astronomi som inspirationskälla
Bågen benämnde han som en regnbåge på sin första skiss men hans inspirationskälla var Saturnusringen. På publicistklubben i Stockholm 1952 berättade Milles om sin skulptur och sade att han tidigt intresserat sig för Saturnus med dess ringar och han försökte föreställa sig hur ringen skulle te sig för en person som stod på planeten. Saturnusringens mäktiga välvning låg till grund för konceptionen av hans skiss och den fick formen av en avskuren halvcirkel. Gud skulle stå i sin höghet, vida synlig åt olika håll, som en symbol för mänsklighetens drömmar och strävan uppåt, medan vattenmassor sköljde upp mot den avskurna ringens ena kant. Stjärnorna av rostfritt stål skulle effektfullt avteckna sig mot New Yorks natthimmel. Milles var i hela sitt liv intresserad av astronomi och under det sista decenniet i hans liv blev han alltmer andlig i sin konst, ibland med dragning åt det spiritistiska. Milles placerade gärna sina skulpturer på höga kolonner, främst för att uppnå en vacker siluett mot himlen. Genom att placera Gud på en hög båge uppnås siluettverkan och vattnet som forsar ur bågen får i skulpturen även en symbolisk innebörd för liv och ande om man kopplar det till Milles tro på andens eviga liv. Själen precis som vattnet är något från himlen nedstigande till jorden för att återigen stiga upp till himlen i en evig växling.

Formidén inte helt ny
Milles hade gjort ett fredsmonument tidigare, "Monument of Peace", även kallad "God of Peace", fullbordad 1936 där just det motivet med en person som står på en båge och placerar ut stjärnor finns med. Skulpturen är placerad i Saint Paul´s stadshus i USA och den föreställer en tio meter hög indian med fredspipa och det är på dennes rygg som det finns en relief föreställande en indian som sätter ut stjärnor. Det var inte ovanligt av Milles använde gamla idéer i nya sammanhang. Hopp och förtvivlan
En tre meter hög gipsmodell stod färdig 1950 då Milles erbjöd skulpturen till FN. Dåvarande generalsekreteraren Tryggve Lie och chefsarkitekten Wallace Harrison var intresserade av projektet och utfäste att ge konstverket den tänkta platsen under förutsättning att finansieringen kunde lösas. Carl Milles och hans vän Tage Palm planerade då ett försök att göra skulpturen till en nationalgåva från det svenska folket. Milles menade, att svenskarna borde kunna skänka en sådan skulptur, liksom fransmännen en gång skänkt Frihetsgudinnan. Denna monumentalskulptur som var avsedd för Seines mynning, men som kom till Amerika istället och vann mycket goodwill åt Frankrike. Tage Palm övertalade i detta sammanhang Milles att byta namn på sin skulptur med tanke på olämpligheten i det sekteriska Amerika att skildra en naken man som Gud. Den nya benämningen blev "Spirit of Light" d.v.s "Ljusets genius". En tolkning skulle då tänkas vara att ljuset skyddsande fäster stjärnorna på himlavalvet för att sprida ljus i en förmörkad värld, medan livets vatten flödar genom den stora bågen. Av framförallt skattetekniska problem förhalades igångsättandet av folkinsamlingen och 1953 efterträddes Tryggve Lie av Dag Hammarskjöld vilken aldrig godkände projektet. I Svenska Dagbladet den 14 april 1954 lät deras korrespondent i New York meddela att Milles projekt till FN hade strandat främst på tekniska grunder. Avgörande förklaras ha varit vägran från statsmyndigheternas sida att låta vattnet från bågen störta ut i East River. Hinder skulle vara vissa bestämmelser om flodtrafiken. En annan förklaring som gavs var att FN ofta från enskilda medlemsstater fick erbjudande om utsmyckning av byggnaderna och trädgården. Det kan därför tänkas att generalsekreterare Hammarskjöld under detta förhållande funnit det svårt att acceptera ett projekt just från hand hemland, vilket dessutom skulle bli av storleksordningen att det skulle komma dominera hela omgivningen. Milles blev förtvivlad då detta besked kom. Han trodde själv att skulpturen skulle ha blivit något av de mäktigaste han någonsin skapat. Året därpå avled Milles i sitt hem på Lidingö. Skulptören Axel Wallenberg var under många år Milles nära vän och medhjälpare. Till Carl Milles hundraårsjubileum 1975 utförde Wallenberg en minnesdetalj. En naken mansgestalt som placerar ut stjärnor medan han sitter på en båge valdes som motiv på medaljens frånsida tillsammans med inskriptionen: "ALLTING MÅSTE FORTSÄTTA ALLTING FÖRÄNDRAS MEN ANDEN KAN INTE DÖ.

CARL MILLES.

"Idén att låta uppföra skulpturen föds på nytt

Den stora besvikelse Milles kände då det nedslående beskedet kom 1954 minns hans elev och assistent i Amerika, Marshall Fredericks. Nästan fyrtio år efter Carl Milles död 1955 fick Fredericks ett telefonsamtal från Stockholm. Det var Cilla Jahn, idégivare till all konstnärlig utsmyckning i Nacka Strand, som undrade om han kunde tänka sig att utföra skulpturen i stor skala från Milles skiss. Fyra svenska skulptörer som arbetar i klassisk stil, liksom Milles, hade tidigare tillfrågats med de hade alla tackat nej, Det gjorde inte Fredericks. Han var ju den som var bäst lämpad genom sin goda kännedom om Milles produktion och sätt att arbeta. Långt efter Carl Milles död skulle så hans stora skulptur en gång täckt för FN i New York istället få sin placering i Nacka Strand, Bågens utsprutande vatten skulle komma att landa i Saltsjön i stället för East River och Milles elev och assistent under tio år i Cranbrook, konstakademin utanför Detroit, skulle göra verket till sin mästares ära.

Första gången Fredericks och Milles träffades var sommaren 1930. Fredericks var då 22 år gammal och hade fått ett resestipendium till Europa då han avslutat sina studier vid Cleveland School of Art. På vinst och förlust åkte han till Stockholm för att besöka den svenske skulptören vars verk han fascinerats av efter att ha sett fotografier av och läst artiklar om dem i amerikanska tidskrifter. Då Fredericks kom till Millesgården fann han Milles i stora ateljén i färd med att arbeta på den väldige "Poseidon" avsedd för Götaplatsen i Göteborg. För Fredericks var detta början för honom som skulptör. Han ansåg att den svenske skulptören var monumentaliteten personifierad och det kom att bli för sina monumentala skulpturer Fredericks senare skulle bli känd i sitt hemland. Till Fredericks mest kända offentliga skulpturer hör "The Spirit of Detroit" 1958 (Detroit), "Fountain of Eternal Life" 1964 (Cleveland) och "The expanding Univers" 1964 (Washington D:C). Att nu uppföra skulpturen till Nacka Strand blev, menar Fredericks, ett sätt att betala tillbaka den skuld han alltid känt till Carl Milles för allt han lärt honom och allt han betytt.

Skulpturen kommer till utförande
I sin ateljé i Bloomfield Hills arbetade Fredericks under två års tid med att uttolka Carl Milles 3 meter höga förstudie. Den skulle bli ca 6 gånger så stor och då Milles förstudie ej var genomarbetad var det ingen lätt uppgift. Fredericks uttrycker det som att han fört en "dialog" med Milles under arbetets gång. Då Fredericks skulle utföra Guds ansikte lät han sig inspireras av en eremit som Milles lärt känna under sin unga år i Paris och vilken han sedan skulpterade. Fredericks tycke att ansiktet på förstudien liknade den grovhuggne mannen och han ville framställa ett kraftfullt ansikte av en äldre, fri, vis och mycket mänsklig person. Så växte gudsgestalten och ängeln fram i gips och kunde levereras för gjutning i brons till Herman Bergmans konstgjuteri i Enskede som tidigare gjutit många av Carl Milles skulpturer. Den 18 meter höga bågen utfördes i rostfritt stål av Avesta Prefab AB, dotterbolag till Avesta Sheffields, vilka sponsrade materialet.

Äntligen på plats
Till tonerna av Lars-Erik Larssons verk "Förklädd Gud" invigdes "Gud Fader på himmelsbågen" den 8 september 1995. Milles hade önskat placera sin skulptur i Stockholm om den refuserades i Amerika och hans dröm hade nu, ett halvt sekel efter Förenta Nationernas bildande, gått i uppfyllelse och detta inte långt ifrån hans egen skulpturpark på Lidingö. Marhsall Fredericks fick av Kung Carl XVI Gustaf mottaga Nordstjärneorden för sin beundransvärda insats vid utförandet av "Gud Fader på Himmelsbågen". Skulpturen ingår nu i Nacka Strands Förvaltnings AB:s logotype.